C H R I S T I E

Jag vet att det är onsdag nu, men allt har varit lite dimmigt de senaste dagarna.
I söndags bestämde sig ngn idiot för att gå igenom min handväska när jag hämtade kaffe. Jag hade lämnat handväskan i ett låst klassrum och när vi kom tillbaka var dörren öppen, och hanväskan tömd på värdesaker.

Jag märkte först att jag saknade min mobil när kursen var slut och jag skulle ringa Sue för att vi skulle till IKEA. Jag tänkte att någon kanske råkat få med sig den av misstag. Jag ringde henne från receptionen och sa att jag var påväg hem till henne. När jag skulle gå ner till tunnelbanan märkte jag att min bussficka var tom. Mitt nya SL-kort var borta. Det var en dag gammal(!!) 700kr åt helvete... Frustrerad gick jag in på pressbyrån för att köpa en remsa. Då insåg jag att min plånbok var tom.

Den vidrigaste känslan var nog att veta att någon främmande person tagit sig friheten att rota runt bland mina saker. Jag kanske borde känna empati för personen som måste ta andras saker för att överleva. Men nej. Det enda jag känner är blint hat. Jag har blivit kränkt. Någon har trampat på mig och jag fick inte en chans att säga ifrån. Känner mig totalt överkörd. Jag var tvungen att slänga upp ett sånt där pinsamt event på facebook för att få nummer till alla mina vänner igen så fort som möjligt då jag förstås inte hade sparat ner telefonboken på datorn. Pisshelvete.

Det blev inget IKEA, var för sänkt för att göra ngt som helst.
Är väl på fötter igen nu, men istället har jag fått skrivkramp...

Jag hatar människor.

Min fina bloggkamrat Miss Lyckad har uttalat sitt missnöje om det manliga släktet och därav blivit både totalsågad och mordhotad.

Detta tycker jag är skitlöjligt.

Om ni män är så jävla måna om ert rykte varför insisterar ni på att bete er som svin? Det kanske bör tilläggas att jag inte har särskilt mycket till övers för det manliga släktet för tillfället efter att gång på gång blivit besviken. Kom inte och säg:
"Du kanske faller för FEL killar?" För det är bara skitsnack. Jag har under mina år i sökande av en duglig kärlekspartner fallit för alla jävla sorters karlar tänkbara:

Konstnärssjälen - Han förstår dig, helt igenom. Accepterar dina mörkaste sidor och du faller djupare än du trodde man kunde. Killen går gärna på antideppresiva och svackor är något han gärna delar med sig av. Du vill laga honom men inser inte att du har sönder dig själv samtidigt. Kan kryper under ditt skinn och det tar aldrig slut utan depression och ändlösa tårar. Märk att han egentligen aldrig finns där för dig och att han älskar smärtan och självömkan mer än dig.

Braten - Killen som till synes har allt. Pengar, charm och intellekt. Det visar sig förstås snabbt att allt detta är en fasad. Är man enbart inne för ytlighet är Braten ett kap. Om man nu står ut med att han lever i skuggan av rika föräldrar som betalar hans kreditkortsräkning som han aldrig kommer säga emot. Passar du inte in i faderns plan för sonen kan du packa väskorna på en gång. Här finns ingen man att hämta. Bakom charmen döljer sig ett berg av osäkerhet och åsikter har han inga egna, såvida de inte blivit godkända av hela umgängeskretsen och självklart föräldrarna.

Sydeuropen - Självsäker och sympatisk, ger från början intrycket av att vara mr Right. Men akta dig för kulturkrockar. Han njuter av att visa upp sin svenska flicka för nära och kära. Han är väldigt omtänksam men akta dig för att ställa krav. Lika snabbt som luftslottet byggts upp kan det raseras utan någon som helst förvarning. Förvänta dig heller inget moget break-up från karljävelns håll. Han smiter gärna utan spår eller ursäkter.

Slipskillen - Har inga problem att ta för sig, tro mig, INGA problem. Nej istället är det du som får lägga om ditt liv efter hans schema och akta dig så du inte finner att allt som har med er att göra är på hans villkor. Bli inte förvånad om han lämnar dig för att "göra karriär"
Den yngre - Han behandlar dig som en gudinna. Du förvånas nästan över hur avancerad och erfaren han är i sängkammaren men inser snart att det också är det enda ni har gemensamt. Det intelektuella utbytet får dig att känna dig som en barnvakt och plötsligt känner du dig som en snusktant.

Messvensken - Äntligen har du träffat rätt - Trodde du ja! Killen lyssnar på dig, får dig att skratta och har inget behov av att hävda sig. MEN bakom de vänliga ögonen döljer sig en osäkerhet som lätt kan rasera hela relationen. Meskillen saknar pondus och behöver egentligen tid att ordna upp sina framtidsplaner innan han kastar sig in i en relation, detta är förstås inget som han inser förrän du redan fallit huvudstupa och gett bort hela ditt hjärta. Separationen blir särskilt svår då han är så genomsnäll och fin att du inte kan klandra honom. Du inbillar dig att du iallafall inte förtjänat honom.

Musikern - Han är vansinnigt charmig och van vid att få allt serverat, tjejerna står på kö för att ligga med honom och han tar gärna emot och tackar. När du använder detta som argument för att inte släppa in honom på livet blir han putt och dementerar genast. Han förklarar hur speciell du är och ger dig skuldkänslor så att du sedan ligger med honom. Sen blir han plötsligt väldigt busy med skivinspelningar, gigs och studiotid. du undrar lite tafatt varför han skulle vilja playa dig när han kan få vem som helst istället. Svaret kommer med ett brev på posten: "Grattis du har klamydia". Han försvinner från jordens yta och du planerar att vrida nacken av honom när ni ses nästa gång.

Invandraren - I detta fall andra generationens invandrare. Han är charmerande och exotisk men likt braten så styrs alla hans val av hans familj. Bestämmer sig hans kusiner för att de vill ha med honom på en grillkväll fem minuter före ni ska på dejt så förvänta dig att den blir inställd. Du är ALLTID sista prioritet - och tro för guds skull inte att du har en chans om en happy ever after med honom om ni inte härstammar från samma by i bergen någonstans i mellanöstern, du är oskuld och hans familj är god vän med din...

Ni kanske tycker jag är hård, javisst finns det undantag, men jag talar bara av erfarenhet och jag är jävligt trött på "det finns faktiskt bra killar" och "du har bara träffat fel"-skitsnacket. De enda som är värda att ha är antingen upptagna eller inte redo för en relation. Ligga går ju men parmiddag? NO NO NO. Jag har aldrig haft några problem att förföra killar men sen då? Hur får man dem att stanna kvar?

Jag är less. Trött på all jävla skit, förvirring och hjärtesorg. Jag har försökt, VERKLIGEN försökt, och nu skiter jag i det. Jag trivs med att vara singel och om någon frågar mig varför jag är singel ungefär som "Vad är det för fel på dig som inte har någon?" så delar jag gärna ut en örfil eller två.

JAG ÄR ETT KAP! Jag är snygg, sympatisk, rolig, begåvad, omtänksam, förstående, kan laga mat och baka, en jävel på att kyssas, självförsörjande, berest, bra musiksmak och så en massa saker till. Sämre tjejer än jag är lyckligt förälskade. Världen är fan inte rättvis.