C H R I S T I E

Det känns som att Stockholm befinner sig i en kollektiv svacka. Jag vet varför jag är låg och tycker det är rätt faschinerande hur det är så många som känner sig lite blå för tillfället. Är det vädret? Den lovande vårsolen som svek och minusgraderna som återvände? Förkylningen som går runt som en löpeld och knockar oss likt en gigantisk soffkudde i ett kuddkrig? Veckan före löning? Bestämde sig all kärlek för att dö samtidigt? Jag vet inte.

Det logiska kunde ju vara post-Englahypen som drabbat det svenska folket. Odjur som "42-åringen" går lösa - Var är världen på väg? och finns det egentligen något hopp för mänskligheten? Går livet ut på att undvika att bli frihetsberövad/våldtagen/mördad?

Jag tycker medierna har ett visst ansvar i såna här saker. Jag kan förstå att de måste informera folket om vad som händer, men när det blir spaltmeter av hemskheter och de kväver läsarna med hemskheter tycker jag det går för långt. Det blir som en mani och man läser tills man nästan spyr bara för att man måste göra något.

Det var samma sak(fast något värre) när det handlade om flodvågen för några år sedan. Nyheterna svämmade över av detaljer och man blev beroende av ständiga uppdateringar. Vad tjänar det till när man inget kan göra? Visst, man kan skänka en slant men sen då? Försvinner ångesten som de hemska bilderna medför automatiskt då? Depressionen är en folksjukdom och jag tycker medierna kunde värna lite mer om sina läsare.

Var tog hoppet och livsglädjen vägen?

Vem fan vill leva i denna värld?