C H R I S T I E

I tisdags åkte jag tillbaka till värmland igen och idag kom jag tillbaka. Det kändes bra att åka igen, att få ett slut och ta farväl. Det är ett mörkt sätt att starta året iår. Igår bestämde jag mig att åka förbi Geijer sisådär i sista minuten. Skolan var sig lik förutom att den svärmade av främmande ansikten, nja och så en jättelik snösnopp som ngn slängt ihop utanför lärarrummet. Haha, vad jag inte hade gett för att se rektorns min när han fått syn på den. Fick en nostalgichock när jag klev in i skolbyggnaden. Och bara för att breda på förvirringen stod där tre gamla elever precis innanför dörren som går på skolan än. De stod där som om de stått och väntat på att jag skulle dyka upp, bara sådär två år senare.

Besöket var bitterljuvt, platserna var som en käftsmäll med både fina och svåra flashbacks. Det känns underligt men ändå självklart att året där förändrade mitt liv. Det finns något slags tomrum inom mig efter jag lämnat skolan. Inte för att jag vill höja den till skyarna, men den trängde sig in och svällde upp som någon slags jäst deg i hjärtat och sen jag flyttat därifrån har jag något slags irriterande jävla hål i hjärtat jag inte riktigt lyckas fylla igen. Det har med människorna att göra. Mina fina, kära och bästa vänner jag träffade där. Lyckan att få ha dem så tätt inpå och att veta att de bara fanns ett par dörrar ner och världen skulle rasa samman.

Varken Täby, Göteborg, Västerås, Fagersta, Mora, Säffle eller alla andra ställen de fina du bor ligger ett par dörrar bort. Det är nästan ett helt Sverige emellan oss nu. Den famösa Geijerångesten infann sig faktiskt inte. Det kanske var för att jag var där så kort stund. Men något annat tog luften ur mig. Saknaden. Fy helvete vad jag saknar er.

Denna Bild snodde jag från Elvira. <3

Känner igen mig i varje ord du skriver!
För mig var det mina 3 månader i USA

http://www.backpacking.se/TravelProfile.asp?TravelId=5885&SubMenu=4

som för evigt satt sina spår i min själ. Numera har jag en bästa vän och själsfrände som bor i Maastricht och som jag försöker träffa åtminstone en gång om året (!) plus en massa fina minnen som alltid, alltid får mig att gråta. Av glädje och saknad. Jag var en helt annan person där borta, jag levde upp och blev en bättre lyckligare version av mig själv. Ibland blir saknaden så stor att jag nästan ångrar att jag åkte dit. Och jag frågar mig ofta vad det är jag saknar samt gläds åt mest, är det den samlade erfarenheten jag fick, de underbara människor jag mötte, eller är det den sorgeslösa människa jag var där borta?

Du har ditt Värmland och Geijer nära inpå ändå, var glad för det. Jag drömmer fortfarande om Arizonas öken om nätterna. Men jag vet att jag aldrig kommer återvända.

Du, min brorsa hade en POKÉMON-SIDENSKJORTA!!! :(((

Haha, äsch då.
Förresten så har jag hört att det är snyggt att vara geek igen, haha.