Aprilväder och psykgubbar.
Idag regnar det, och imorse glömde jag mitt busskort, men den vänlige buss-chauffören lät mig åka gratis. En vänlig busschaufför - jag trodde arten var utdöd.
Den obehagliga 150cmlånga gubben med gitarrlådan åkte samma buss som jag, sen försökte han gå armkrok med mig men jag avböjde artigt och ökade takten. Jag har träffat honom förut men som tur var kom han inte ihåg mig.
Det var en sen vardagskväll i väntan på bussen och han hade kommit och ställt sig ungefär tio centimeter från mitt ansikte och sken upp, stirrade mig i ögonen och sa "heej!". Han presenterade sig som Krister med delvis tandlös mun och kisande ögon, och var lite väl närgången. När jag väluppfostrat hälsat på främlingen höll han fast i min hand och vägrade släppa, lutade sig fram och viskade förtjust "nu håller du mig i handen". Ungefär som att jag gett karln en amourös invit. Jag log och svarade så vänligt jag kunde att jag var väldigt intresserad av att få tillbaka min hand och att han gärna fick släppa den. Det gjorde han inte. lite försiktigt slet jag till mig min hand och han skrattade förtjust och sa att vi kände varandra lite nu eftersom vi pratat så mycket.
Som en räddare i öden dök bussen upp och jag trodde att jag äntligen skulle få vara ifred från psykgubbens närmanden. Han insisterade dock på att sitta bredvid mig, och trängde in mig i ett hörn med min tunga, stora skolväska och handväska.
Sen frågade han var jag skulle gå av och började klappa mig på handen, vid det här laget var jag relativt livrädd och ljög och sa att jag inte visste vad min
busshållsplats hette men att den låg en bit längre fram, det visade ju sig förstås
att han skulle av på min gata. Jag drog försiktigt åt mig handen och hoppades innerligt att bussen skulle åka lite fortare. Jag måste medge att jag inte är vidare förtjust i att främmande män tar i mig,med eller utan puckelrygg.
Han klev som lovat av på MIN hållplats och jag klev av på hållplatsen efter, och sprang hem så fort jag förmådde, vettskrämd att han skulle dyka upp och se var jag bor.Nu är det ju tydligen så att mitt kvarter är berikat av både den ena och den andra karaktären som gud glömde.
Kontoret har attackerats av försändelser av påskgodis från div kunder och
rekryteringsföretag. Jag som inte har någon som helst självdiciplin har förstås hjälpt till att tömma korgar och ägg så mycket att jag nått något slags stadie av illamående och är redan trött på påsken. Men jag ser väldans fram emot ledigheten. Påsk skall firas med familjen i Märsta, och eftersom alla är så otroligt traditionsbundna i min släkt(nej det är bara jag som bryr mig) så ska JAG arrangera påskmiddagen. Förslag på recept mottages tacksamt. suck.
Jag kämpar verkligen för att hitta ngt positivt att fokusera på denna dag men jag känner mig allmänt pessimistisk och vill helst åka hem och dra täcket över huvudet.
Jo vänta, jag slutar snart. Och sen ska jag dricka kaffe med AdeccoAnders =)
Dagens Soundtrack - Håkan Hellström - "Försent för Edelweiss"
Den obehagliga 150cmlånga gubben med gitarrlådan åkte samma buss som jag, sen försökte han gå armkrok med mig men jag avböjde artigt och ökade takten. Jag har träffat honom förut men som tur var kom han inte ihåg mig.
Det var en sen vardagskväll i väntan på bussen och han hade kommit och ställt sig ungefär tio centimeter från mitt ansikte och sken upp, stirrade mig i ögonen och sa "heej!". Han presenterade sig som Krister med delvis tandlös mun och kisande ögon, och var lite väl närgången. När jag väluppfostrat hälsat på främlingen höll han fast i min hand och vägrade släppa, lutade sig fram och viskade förtjust "nu håller du mig i handen". Ungefär som att jag gett karln en amourös invit. Jag log och svarade så vänligt jag kunde att jag var väldigt intresserad av att få tillbaka min hand och att han gärna fick släppa den. Det gjorde han inte. lite försiktigt slet jag till mig min hand och han skrattade förtjust och sa att vi kände varandra lite nu eftersom vi pratat så mycket.
Som en räddare i öden dök bussen upp och jag trodde att jag äntligen skulle få vara ifred från psykgubbens närmanden. Han insisterade dock på att sitta bredvid mig, och trängde in mig i ett hörn med min tunga, stora skolväska och handväska.
Sen frågade han var jag skulle gå av och började klappa mig på handen, vid det här laget var jag relativt livrädd och ljög och sa att jag inte visste vad min
busshållsplats hette men att den låg en bit längre fram, det visade ju sig förstås
att han skulle av på min gata. Jag drog försiktigt åt mig handen och hoppades innerligt att bussen skulle åka lite fortare. Jag måste medge att jag inte är vidare förtjust i att främmande män tar i mig,med eller utan puckelrygg.
Han klev som lovat av på MIN hållplats och jag klev av på hållplatsen efter, och sprang hem så fort jag förmådde, vettskrämd att han skulle dyka upp och se var jag bor.Nu är det ju tydligen så att mitt kvarter är berikat av både den ena och den andra karaktären som gud glömde.
Kontoret har attackerats av försändelser av påskgodis från div kunder och
rekryteringsföretag. Jag som inte har någon som helst självdiciplin har förstås hjälpt till att tömma korgar och ägg så mycket att jag nått något slags stadie av illamående och är redan trött på påsken. Men jag ser väldans fram emot ledigheten. Påsk skall firas med familjen i Märsta, och eftersom alla är så otroligt traditionsbundna i min släkt(nej det är bara jag som bryr mig) så ska JAG arrangera påskmiddagen. Förslag på recept mottages tacksamt. suck.
Jag kämpar verkligen för att hitta ngt positivt att fokusera på denna dag men jag känner mig allmänt pessimistisk och vill helst åka hem och dra täcket över huvudet.
Jo vänta, jag slutar snart. Och sen ska jag dricka kaffe med AdeccoAnders =)
Dagens Soundtrack - Håkan Hellström - "Försent för Edelweiss"
Noterat
Trackback