Melankolisk rock, påskmat och singelskam.
Inflyttningsfesten var en trevlig tillställning, även om jag gärna klarat mig utan att spendera fredagskvällen med vissa som ingick i sällskapet. Jag blir illamående av lyckliga par som skall smeta upp hur förbannat lyckliga de är och hur bra allting går för dem och hur otroligt länge de varit tillsammans. Jaha, kul för er, tänker jag. Men när man får mindervärdesblickar för att man är singel så vill jag kräkas. Jag kanske valt att inte ingå i en relation för en gångs skull? Jag kanske inte haft turen att hitta ngn som jag tycker om som har ömsesidiga tankar om mig. Kanske är saker bara aningen för komplicerade för mig. Men det betyder väl inte att jag ska behöva stå ut med åhviärsåjävlalyckligaochvi hånglarochharsex-varjedagf astvivarittillsammansihund raår? Det är okej, jag står ut med det ibland för att jag älskar min kära väninna och får man helt enkelt finna sig i att hon har en klase vänner jag får le artigt emot och tycka illa om i smyg.
Med lördagen kom självfallet en bakfylla, för vem står ut med parsnacket utan att förtära mängder med alkohol? Visserligen var det inte så farligt, jag hade bara lite huvudvärk. Jag vinglade hem till mamma på höga klackar vid tolvsnåret och vi åkte för att handla påskmat.
Fick låna en varm tröja av lillebror med vårt efternamn på ryggen. Det stod ett par stiliga pojkar vid grönsakerna som liksom oss verkade vara ute i sista minuten. De sneglade lite mot vårt håll och lillebror berättade att ngn av dem går i nian på hans skola. Jag spärrade upp ögonen och förstod att de förmodligen undrat vilken klass jag gick i eftersom jag haft lillebrors skoltröja på mig (Nej det finns inget gymnasium på min brors skola). Jag kände mig som en tant med dimmig syn som trott att ngn av de där småpaltarna varit i min ålder. Den äldsta var visserligen myndig men snuddade ändå på gränsen vid barnarov.
Påskmiddag blev det för familj och ett par nära vänner. Käraste mormor var på plats och jag beundrar henne enormt för att hon alltid håller ett leende på läpparna trots allt hon varit igenom de senaste åren; först morfars bortgång i Alzheimers, en tumör och två strokes. Det enda jag ångrar med att flytta från Märsta är väl att jag får se henne allt mer sällan. Det är nu tydligen på kartan att vi ska på en familjetripp till min morbror i Värmland över Kristi himmelfärd. Då alla verkar ta med sig en bekant undrar jag vem jag skall utsätta för denna get together.
Kvällen spenderades med småsyskonen, först skissade jag på en avslutningsklänning till lillasyster och vi kom äntligen överens om en vit babydollklänning med en rosett i ryggen. Sen hängde jag med lillebror. Vi såg på 300, som var precis lika bra som jag förväntat mig, han försökte lära mig ta ett par ackord på hans gitarr, han spelade en låt han börjat fila på för mig och det slutade med att vi somnade på sofforna i vardagsrummet framför ?the Rock? på trean. Det var en trevlig kväll, jag träffar mina kära syskon alltför sällan.
Men nu är jag hemma. Sitter och lyssnar på gamla Kent-låtar och laddar hem mina tv-serier samtidigt som jag skissar på lite skolarbete. Skall ha en hel kollektion färdigställd på tisdag och det ser ut som att det blir en lång dag imorgon.
Dagens Soundtrack - Kent - Önskar att någon...
Jag hatar hela världen före morgonkaffet.
Eftersom Danmark har röd dag idag är telefonerna tysta och jag bestämde mig därför att flexa en timme. Halv nio trillade jag ur sängen och in i duschen och var allmänt trött och butter. Med ett enda mål i livet klampade jag in
på SANDYS på Kungsgatan - Morgonkaffet. Med muggen i hand och påväg mot dörren hörde jag kassatjejen hojta "Glad Påsk". Jag bet ihop och svarade detsamma med ett krystat leende, kämpandes för att inte slänga ur mig ngt bittert som "Vad är så jävla glatt med den? De mördade Jesus". Jag hade ju ännu inte fått i mig kaffet och var fortfarande allmänt hatisk men höll mig från att utspela några otrevligheter då den här tjejen faktist räddat min morgon. Sen förstördes den av att batteriet i min mp3-spelare tog slut!
Imorgon bär det av till Märsta på inflyttningsfest hos min kära vän Anna. Alkoholen inhandlades igår och imorgon tänkte jag plocka upp en housewarminggift. Jag har hört att man ska köpa salt, peppar och knäckebröd. Men hur kul är det? Kan bara föreställa mig Annas min efter att ha öppnat det tredje paketet med samma innehåll - Ååh. Tack! Nej ngt annat får det bli.
Ikväll blir det bio och igår köpte jag tyg för 1300 kronor.
Dagens soundtrack: Death Cab for Cutie - "Your Heart Is an Empty Room"
( http://www.youtube.com/watch?v=xtWkPzFATjs )
Aprilväder och psykgubbar.
Den obehagliga 150cmlånga gubben med gitarrlådan åkte samma buss som jag, sen försökte han gå armkrok med mig men jag avböjde artigt och ökade takten. Jag har träffat honom förut men som tur var kom han inte ihåg mig.
Det var en sen vardagskväll i väntan på bussen och han hade kommit och ställt sig ungefär tio centimeter från mitt ansikte och sken upp, stirrade mig i ögonen och sa "heej!". Han presenterade sig som Krister med delvis tandlös mun och kisande ögon, och var lite väl närgången. När jag väluppfostrat hälsat på främlingen höll han fast i min hand och vägrade släppa, lutade sig fram och viskade förtjust "nu håller du mig i handen". Ungefär som att jag gett karln en amourös invit. Jag log och svarade så vänligt jag kunde att jag var väldigt intresserad av att få tillbaka min hand och att han gärna fick släppa den. Det gjorde han inte. lite försiktigt slet jag till mig min hand och han skrattade förtjust och sa att vi kände varandra lite nu eftersom vi pratat så mycket.
Som en räddare i öden dök bussen upp och jag trodde att jag äntligen skulle få vara ifred från psykgubbens närmanden. Han insisterade dock på att sitta bredvid mig, och trängde in mig i ett hörn med min tunga, stora skolväska och handväska.
Sen frågade han var jag skulle gå av och började klappa mig på handen, vid det här laget var jag relativt livrädd och ljög och sa att jag inte visste vad min
busshållsplats hette men att den låg en bit längre fram, det visade ju sig förstås
att han skulle av på min gata. Jag drog försiktigt åt mig handen och hoppades innerligt att bussen skulle åka lite fortare. Jag måste medge att jag inte är vidare förtjust i att främmande män tar i mig,med eller utan puckelrygg.
Han klev som lovat av på MIN hållplats och jag klev av på hållplatsen efter, och sprang hem så fort jag förmådde, vettskrämd att han skulle dyka upp och se var jag bor.Nu är det ju tydligen så att mitt kvarter är berikat av både den ena och den andra karaktären som gud glömde.
Kontoret har attackerats av försändelser av påskgodis från div kunder och
rekryteringsföretag. Jag som inte har någon som helst självdiciplin har förstås hjälpt till att tömma korgar och ägg så mycket att jag nått något slags stadie av illamående och är redan trött på påsken. Men jag ser väldans fram emot ledigheten. Påsk skall firas med familjen i Märsta, och eftersom alla är så otroligt traditionsbundna i min släkt(nej det är bara jag som bryr mig) så ska JAG arrangera påskmiddagen. Förslag på recept mottages tacksamt. suck.
Jag kämpar verkligen för att hitta ngt positivt att fokusera på denna dag men jag känner mig allmänt pessimistisk och vill helst åka hem och dra täcket över huvudet.
Jo vänta, jag slutar snart. Och sen ska jag dricka kaffe med AdeccoAnders =)
Dagens Soundtrack - Håkan Hellström - "Försent för Edelweiss"
Sunday bloody sunday
Men så kommer det, ett svagt ögonblick, då man helt plötsligt får för sig att det är en jättebra idé att säga allt det där som man hållit för sig själv. Alla saker som man egentligen vet inte kommer att göra någon skillnad. Och så gör man det, sviker sin stolthet, som en kniv i ryggen och sätter dig ner och skriver det. Ett taffligt mail, en massa rörig text som inte gör någon rättvisa. Som om det inte räcker att man smetat ner sitt hjärta i ett tacky e-mail så kommer det sista sveket, det ultimata, och nu är stoltheten ett minne blott - man sänder mailet. Jag gjorde det, skrev mailet, i fredagskväll, och spenderade resten av helgen i plågande ångest att jag gjort det. Varför? Om man ändå vet att det inte gör någon skillnad. Varför rea ut sin själ till någon som aldrig visat intresse av att ha den? Jag skulle närmast vilja beskriva känslan som någon slags beroendeframkallande känslomässig masochism.
Jag sitter där och tänker, "inget gott kan komma av detta", men likt förbannat så sitter jag där och knappar in en massa osammanhängande meningar och själsblottande sanningar. Skäms på mig! och skämdes gjorde jag, hela helgen. Vad handlar egentligen det där emotionella självplågeriet om? Finns det någon terapi för en painjunkie som jag? finns det något sätt att blända ut det obligatoriska mörkret i själen som man matar med deprimerande musik hjärteskärande scener ur tv-serier och filmer eller är det det här som är att vara Emo? Som någon slags åkomma man blivit smittad av? Eller är det en folksjukdom? som min ena väninna som ständigt dras tillbaka till samma man av någon slags osynlig kraft även om han behandlar henne som skit och hon egentligen inte är kär i honom. eller min andra väninna som pendlat fram och tillbaka från samma återvändsgränd med hennes expojkvän, fast besluten att gå vidare med sitt liv men dras ändå tillbaka till det familjära kaoset som alltid slutar i hjärtesorg. varför stannar man kvar i samma smärtsamma hamsterjul? är det någon slags spinoff på jantelagen?lever vi ständigt i tron på att vi inte förtjänar att vara lyckliga så vi håller kvar vid vad vi tror är det näst bästa?
Sen kom det, det jag minst anande och fruktade mest av allt - ett svar. Hela poängen med att skriva ett sådant brev är väl egentligen att man skall slippa konfrontationen, och därav slippa svaret. Och därmed sprack det. Hela helgen ägnad åt själsligt omplåstrande i form av nästan skadliga mängder choklad och sex and the city-avsnitt, till ingen nytta, för nu låg det där och blängde hånfullt mot mig i inkorgen, och jag visste redan vad där stod innan jag läste det.
Jag ville lägga mig ner och dö litegrann. Varförskickadejagdetdärjäv lamailettillattbörjamed?
Nu var jag tvungen, jag var tvungen att ha en cigg, och jag tänkte att om jag sätter mig i köket och öppnar fönstret på vid gavel så kanske inte grannarna börjar klaga, för att det var precis vad jag absolut inte orkade just då. Men när jag satt där och förpestade mina lungor och svor i telefon med Sussi över mitt sargade hjärta så hörde jag plötsligt en rosslande hostning ovanför mig, Hon stod medvetet och drog in så mycket av min rök i sina lungor som hon förmådde och hostade så högt hon kunde för att markera att jag förmodligen försökte gasa ihjäl henne.
Det var droppen. Jag orkade inte längre. Jag var verkligen inte i form av att ta en konversation och be om ursäkt för cigaretten som mer eller mindre rättat min kväll. Jag stängde ljudlöst fönstret och kröp under mitt täcke, lyssnandes till ljudet av damen ovanförs markanta hostande tills jag inte stod ut längre och dränkte det i ännu ett sex and the city-avsnitt.
Behöver jag nämna att jag söker ny lägenhet?
Dagens soundtrack - Magnus Carlsson "Slit och Släng mig"
vårsol och grannjävlar
Jag har nu inte lämnat min lägenhet på 37 timmar, utan att vara riktigt säker på vad det är som håller mig inne. Det är en vacker dag utomhus och jag har ett minne av att jag lovat min kallhällkompis Johan att ta en promenad ngn gång under dagen.
Jag sitter på min säng och tittar på hur solljuset reflekteras mot träden utanför mitt fönster som täcker min sjöutsikt. Min franska balkong(måste jag säga det där en gång till kommer jag att kräkas, det är ingen balkong! Det är en dörr med ett staket på andra sidan!) står på glänt och jag vaknade nyss av barnen som leker nere på lekplatsen utanför mitt fönster. Då jag annars inte brukar vara särskilt förtjust av att bli väckt på morgonen av ngt annat än min egen kroppsklocka måste jag medge att det var ganska trevligt att vakna idag.
Efter att ha haft ett par enerverande veckor med mina grannar som bor över mig känns det äntligen som att jag kan vila ut. Jag fick ett ganska obehagligt brev av dem i mitten på förra veckan. Det var ett uppklippt apoteketkuvert som var hoptejpat med läkartejp och innehåll ett tio sidor långt handskrivet brev grammatiskt handikappad svenska som någon tredjepart tydligen hade rättat innan de slängde ner det i mitt brevinkast. Jag kanske först ska medge att jag har en last, en dålig vana, att ibland när jag inte kan sova, ställer mig vid balkongdörren och röker en cigarett. Jag vill inte kalla mig själv en rökare, jag röker inte regelbundet och långt ifrån mycket, på en dålig vecka kanske jag röker tre cigaretter. Det var nu det här fruktansvärda som mina grannar klagade på. De anser att jag förgiftar dem med min tobaksrök då jag står i balkongdörren och röker, eftersom de själva tydligen konstant måste ha sin balkongdörr öppen och vädra för att de ?behöver syre? då de är ?trötta och sjuka?. Tre sidor av den personattackerande novellen handlade om ett tillfälle för en månad sen, en söndag natt, då jag stått vid min balkongdörr och rökt en cigarett. De hade tydligen vaknat och sprintat för att stänga sin dörr och var väldigt förfärade över att jag inte bett om ursäkt, måste jag påpeka att jag redan gått in i lägenheten igen när grannen dunsade över golvet för att stänga? Jag hade då tydligen förstört deras nattsömn och hela deras måndag, och därav hela deras vecka ? med en cigarett. Brevet innehöll även andra saker som gjorde mig lite illa till mods. De påpekade att jag kanske inte borde duscha och diska sent på kvällarna då grannen under mig börjar arbeta tidigt om morgnarna, men att det är ganska trevligt när jag sjunger ibland. Plötsligt blir det en helt annan sak att leva i sin lägenhet. Väggarna har ju tydligen öron, och grannarna kartlägger allt jag gör. Så om inte det räckte så hotade de med att ta upp mitt ärende(?) på föreningsstämman om jag inte lämnade ett svar om huruvida jag tänkte fortsätta röka eller inte. Jag och min kära väninna Åsa gick upp till grannarna för att be om ursäkt för mitt oacceptabla beteende men då vågade de plötsligt inte öppna dörren. Det passar nämligen att lämna hotfulla brev till sina grannar, men när de ringer på dörren så försöker man låtsas som att man inte är hemma. De var ju förstås hemma. Det är lyhört och vi hörde dem röra sig i lägenheten både före och efter vårt besök. Min hyresvärd backar mig och jag har nu inte hört från grannarna sen dess. Så ja, nu kan jag nog vila ut. Även om jag blir lite nervig när jag tänker på att de hör allt jag gör. Visserligen hör jag nästan allt mina grannar gör också, men de lyssnar. Hur creepy är inte det?
Jag sitter och lyssnar på Håkan Hellström?s ?gårdakvarnar och skit? som alltid får mig att tänka på min bäste vän Per. En rad trevliga minnen från korridoren vi bodde i dyker upp när jag hör den här låten. Når vi kom tillbaka efter jullovet till exempel dansade vi till den på golvet i hans studentrum, skrattade och han argumenterade för att det här faktiskt var den bästa låten Håkan har skrivit. Textraden ?Jag går inte isär när jag går med dig? kommer jag därefter alltid att förknippa med Per, min norrländska älva som alltid finns där när världen faller isär.
Nej nu får jag ta mig samman och äta ngt, min mage protesterar högljutt mot mitt kamperande i sängen. Kanske blir en springtur i vårsolen efter frukost rentav. Idag känns det som att jag måste ha en produktiv dag med tanke på hur lat och seg jag varit i helgen hittills. Fika med ex är också inplanerat. Får se vad det blir av det.