Sunday bloody sunday
Ibland så måste man skriva ett brev till någon som man inte kan sluta tänka på, mest för att få en chans att få ur sig allt man inte skulle våga säga om man möttes ansikte mot ansikte. Allt det där fåniga som man innerst inne är ganska glad att man aldrig sagt.
Men så kommer det, ett svagt ögonblick, då man helt plötsligt får för sig att det är en jättebra idé att säga allt det där som man hållit för sig själv. Alla saker som man egentligen vet inte kommer att göra någon skillnad. Och så gör man det, sviker sin stolthet, som en kniv i ryggen och sätter dig ner och skriver det. Ett taffligt mail, en massa rörig text som inte gör någon rättvisa. Som om det inte räcker att man smetat ner sitt hjärta i ett tacky e-mail så kommer det sista sveket, det ultimata, och nu är stoltheten ett minne blott - man sänder mailet. Jag gjorde det, skrev mailet, i fredagskväll, och spenderade resten av helgen i plågande ångest att jag gjort det. Varför? Om man ändå vet att det inte gör någon skillnad. Varför rea ut sin själ till någon som aldrig visat intresse av att ha den? Jag skulle närmast vilja beskriva känslan som någon slags beroendeframkallande känslomässig masochism.
Jag sitter där och tänker, "inget gott kan komma av detta", men likt förbannat så sitter jag där och knappar in en massa osammanhängande meningar och själsblottande sanningar. Skäms på mig! och skämdes gjorde jag, hela helgen. Vad handlar egentligen det där emotionella självplågeriet om? Finns det någon terapi för en painjunkie som jag? finns det något sätt att blända ut det obligatoriska mörkret i själen som man matar med deprimerande musik hjärteskärande scener ur tv-serier och filmer eller är det det här som är att vara Emo? Som någon slags åkomma man blivit smittad av? Eller är det en folksjukdom? som min ena väninna som ständigt dras tillbaka till samma man av någon slags osynlig kraft även om han behandlar henne som skit och hon egentligen inte är kär i honom. eller min andra väninna som pendlat fram och tillbaka från samma återvändsgränd med hennes expojkvän, fast besluten att gå vidare med sitt liv men dras ändå tillbaka till det familjära kaoset som alltid slutar i hjärtesorg. varför stannar man kvar i samma smärtsamma hamsterjul? är det någon slags spinoff på jantelagen?lever vi ständigt i tron på att vi inte förtjänar att vara lyckliga så vi håller kvar vid vad vi tror är det näst bästa?
Sen kom det, det jag minst anande och fruktade mest av allt - ett svar. Hela poängen med att skriva ett sådant brev är väl egentligen att man skall slippa konfrontationen, och därav slippa svaret. Och därmed sprack det. Hela helgen ägnad åt själsligt omplåstrande i form av nästan skadliga mängder choklad och sex and the city-avsnitt, till ingen nytta, för nu låg det där och blängde hånfullt mot mig i inkorgen, och jag visste redan vad där stod innan jag läste det.
Jag ville lägga mig ner och dö litegrann. Varförskickadejagdetdärjäv lamailettillattbörjamed?
Nu var jag tvungen, jag var tvungen att ha en cigg, och jag tänkte att om jag sätter mig i köket och öppnar fönstret på vid gavel så kanske inte grannarna börjar klaga, för att det var precis vad jag absolut inte orkade just då. Men när jag satt där och förpestade mina lungor och svor i telefon med Sussi över mitt sargade hjärta så hörde jag plötsligt en rosslande hostning ovanför mig, Hon stod medvetet och drog in så mycket av min rök i sina lungor som hon förmådde och hostade så högt hon kunde för att markera att jag förmodligen försökte gasa ihjäl henne.
Det var droppen. Jag orkade inte längre. Jag var verkligen inte i form av att ta en konversation och be om ursäkt för cigaretten som mer eller mindre rättat min kväll. Jag stängde ljudlöst fönstret och kröp under mitt täcke, lyssnandes till ljudet av damen ovanförs markanta hostande tills jag inte stod ut längre och dränkte det i ännu ett sex and the city-avsnitt.
Behöver jag nämna att jag söker ny lägenhet?
Dagens soundtrack - Magnus Carlsson "Slit och Släng mig"
Men så kommer det, ett svagt ögonblick, då man helt plötsligt får för sig att det är en jättebra idé att säga allt det där som man hållit för sig själv. Alla saker som man egentligen vet inte kommer att göra någon skillnad. Och så gör man det, sviker sin stolthet, som en kniv i ryggen och sätter dig ner och skriver det. Ett taffligt mail, en massa rörig text som inte gör någon rättvisa. Som om det inte räcker att man smetat ner sitt hjärta i ett tacky e-mail så kommer det sista sveket, det ultimata, och nu är stoltheten ett minne blott - man sänder mailet. Jag gjorde det, skrev mailet, i fredagskväll, och spenderade resten av helgen i plågande ångest att jag gjort det. Varför? Om man ändå vet att det inte gör någon skillnad. Varför rea ut sin själ till någon som aldrig visat intresse av att ha den? Jag skulle närmast vilja beskriva känslan som någon slags beroendeframkallande känslomässig masochism.
Jag sitter där och tänker, "inget gott kan komma av detta", men likt förbannat så sitter jag där och knappar in en massa osammanhängande meningar och själsblottande sanningar. Skäms på mig! och skämdes gjorde jag, hela helgen. Vad handlar egentligen det där emotionella självplågeriet om? Finns det någon terapi för en painjunkie som jag? finns det något sätt att blända ut det obligatoriska mörkret i själen som man matar med deprimerande musik hjärteskärande scener ur tv-serier och filmer eller är det det här som är att vara Emo? Som någon slags åkomma man blivit smittad av? Eller är det en folksjukdom? som min ena väninna som ständigt dras tillbaka till samma man av någon slags osynlig kraft även om han behandlar henne som skit och hon egentligen inte är kär i honom. eller min andra väninna som pendlat fram och tillbaka från samma återvändsgränd med hennes expojkvän, fast besluten att gå vidare med sitt liv men dras ändå tillbaka till det familjära kaoset som alltid slutar i hjärtesorg. varför stannar man kvar i samma smärtsamma hamsterjul? är det någon slags spinoff på jantelagen?lever vi ständigt i tron på att vi inte förtjänar att vara lyckliga så vi håller kvar vid vad vi tror är det näst bästa?
Sen kom det, det jag minst anande och fruktade mest av allt - ett svar. Hela poängen med att skriva ett sådant brev är väl egentligen att man skall slippa konfrontationen, och därav slippa svaret. Och därmed sprack det. Hela helgen ägnad åt själsligt omplåstrande i form av nästan skadliga mängder choklad och sex and the city-avsnitt, till ingen nytta, för nu låg det där och blängde hånfullt mot mig i inkorgen, och jag visste redan vad där stod innan jag läste det.
Jag ville lägga mig ner och dö litegrann. Varförskickadejagdetdärjäv lamailettillattbörjamed?
Nu var jag tvungen, jag var tvungen att ha en cigg, och jag tänkte att om jag sätter mig i köket och öppnar fönstret på vid gavel så kanske inte grannarna börjar klaga, för att det var precis vad jag absolut inte orkade just då. Men när jag satt där och förpestade mina lungor och svor i telefon med Sussi över mitt sargade hjärta så hörde jag plötsligt en rosslande hostning ovanför mig, Hon stod medvetet och drog in så mycket av min rök i sina lungor som hon förmådde och hostade så högt hon kunde för att markera att jag förmodligen försökte gasa ihjäl henne.
Det var droppen. Jag orkade inte längre. Jag var verkligen inte i form av att ta en konversation och be om ursäkt för cigaretten som mer eller mindre rättat min kväll. Jag stängde ljudlöst fönstret och kröp under mitt täcke, lyssnandes till ljudet av damen ovanförs markanta hostande tills jag inte stod ut längre och dränkte det i ännu ett sex and the city-avsnitt.
Behöver jag nämna att jag söker ny lägenhet?
Dagens soundtrack - Magnus Carlsson "Slit och Släng mig"
Noterat
Trackback