disneylycka och cancer
Nu har jag gjort det, sett den nya disneyfilmen och jag blev mäkta imponerad. Trodde faktiskt inte att den skulle vara så bra men de lyckades verkligen locka fram de där känslorna man hade när man var barn och såg prinsessfilmerna. Den var fullkomligt lovely. Skulle vilja påstå att den gjorde min helg, mycket med tanke på att resten av helgen satt jag instängd på mammas rum i märsta då syrran hade födelsedagsfest. Med förkylning och allt så hade jag sett fram emot att sova tidigt (ja iaf vid ett...) men både fredag och lördag var det tydligen singstar-party i familjehemmet för alla hennes vänner och jag fick inte en blund före fyra. det är svårt att somna när hela huset skakar och singstarvrålen går rakt genom väggarna. Hade det varit vilken annan helg som helst så hade jag slängt ut ungdomarna men nu fyllde hon ju faktiskt år, och då får man väl hållas lite antar jag.
Ikväll kommer mamma hem, vilket innebär att jag borde kunna flytta hem till Bromma igen. Jag var där igår och packade om mina väskor och hängde med min älskade sambo Åsa som redogjorde det senaste skvallret om lösaktiga män i våra liv. Sen började vi prata om svåra saker och så låg ångesten som ett täcke över lägenheten. Jag tror ingen av oss sov en blund inatt.
Jag vet inte hur det är meningen att man ska göra när man väntar på att någon ska dö. Man är van vid att personen ska finnas där och det är som någon slags löjlig självklarhet. Men han kommer att gå bort. Han kommer att lämna oss snart och jag vet inte vad man gör med den vetskapen. Borde jag göra eller säga ngt? Snart kommer det vara försent men likt förbannat står jag maktlös utan ord. Jag är glad om jag fört ngt slags ljus till min morbrors ensliga liv och det tror jag att jag har. Även om han aldrig säger det till mig så säger han fina saker om mig ibland till mamma. Jag beundrar honom, jag vet verkligen inte hur han gör. Hur orkar man leva när man vet att man ska dö? När man allt gör ont och det inte finns några krafter kvar? När det enda som finns kvar är skinn, ben och morfin? Jag antar att det inte riktigt finns ngt val. Man gör vad man måste. Varför ge upp när det finns så mycket kvar att leva för?
Jag har hört att jag är stark men jag vet inte. För mig handlar det mest om att bita ihop och genomlida det som är svårt, det finns inget val. Det är bara att försöka hålla hoppet vid liv om att det någon gång igen kommer bli lite lättare att andas. Jag kommer att sakna honom. Jag hoppas han vet det för jag kommer aldrig våga säga det.
Snön smälter äntligen och det börjar bli varmare, men det är fortfarande mörkt. Det känns som att det är mörkt hela tiden, till och med när solen lyser. Jag börjar få slut på goda tankar, såna där som gör att man kan slappna av. Istället ligger jag vaken om nätterna, vrider och vänder mig. Allting är väldigt mörkt nu. Jag har nästan glömt bort hur det var när det var ljust.
Ikväll kommer mamma hem, vilket innebär att jag borde kunna flytta hem till Bromma igen. Jag var där igår och packade om mina väskor och hängde med min älskade sambo Åsa som redogjorde det senaste skvallret om lösaktiga män i våra liv. Sen började vi prata om svåra saker och så låg ångesten som ett täcke över lägenheten. Jag tror ingen av oss sov en blund inatt.
Jag vet inte hur det är meningen att man ska göra när man väntar på att någon ska dö. Man är van vid att personen ska finnas där och det är som någon slags löjlig självklarhet. Men han kommer att gå bort. Han kommer att lämna oss snart och jag vet inte vad man gör med den vetskapen. Borde jag göra eller säga ngt? Snart kommer det vara försent men likt förbannat står jag maktlös utan ord. Jag är glad om jag fört ngt slags ljus till min morbrors ensliga liv och det tror jag att jag har. Även om han aldrig säger det till mig så säger han fina saker om mig ibland till mamma. Jag beundrar honom, jag vet verkligen inte hur han gör. Hur orkar man leva när man vet att man ska dö? När man allt gör ont och det inte finns några krafter kvar? När det enda som finns kvar är skinn, ben och morfin? Jag antar att det inte riktigt finns ngt val. Man gör vad man måste. Varför ge upp när det finns så mycket kvar att leva för?
Jag har hört att jag är stark men jag vet inte. För mig handlar det mest om att bita ihop och genomlida det som är svårt, det finns inget val. Det är bara att försöka hålla hoppet vid liv om att det någon gång igen kommer bli lite lättare att andas. Jag kommer att sakna honom. Jag hoppas han vet det för jag kommer aldrig våga säga det.
Snön smälter äntligen och det börjar bli varmare, men det är fortfarande mörkt. Det känns som att det är mörkt hela tiden, till och med när solen lyser. Jag börjar få slut på goda tankar, såna där som gör att man kan slappna av. Istället ligger jag vaken om nätterna, vrider och vänder mig. Allting är väldigt mörkt nu. Jag har nästan glömt bort hur det var när det var ljust.
Noterat
Trackback