Growing up, growing old, moving out, moving on
Det känns tomt nu, underligt. Barndomshemmet är utrymt, inte det första, där jag sprang runt i gräset med tuggummiluktande gympaskor och egenklippt lugg. Nej det tredje, det med knytnävshålet i min dörr i kvarteret där jag förlorade alla vattenkrig. Det sitter många minnen i väggarna, både onda och goda, men mest har de gjort ont; det är omöjligt att utvecklas och bli en ny människa om allting runtomkring hela tiden påminner om det förgångna.
Jag minns när han tryckte ner mig på golvet och satte sitt stora knä i min beniga rygg, för att verkligen visa vem som bestämde så utsmyckade han min fastklämda kropp med en handfull fler blåmärken innan mamma hann komma till undsättning och slita bort honom. Jaghadeglömtattplockaurdiskmaskinen.
De skiljde sig och han flyttade ut när jag var sjutton. Efter tio år av terror kände jag mig äntligen trygg i mitt eget hem och vågade låta bli att låsa alla dörrar om mig. Det var en enormt befriande känsla. Jag flyttade hemifrån när jag var 21. Sen att jag har bott hemma någon eller några månader hit och dit mellan lägenheter räknar jag egentligen inte. Jag packade mina väskor och for till värmland tidig Januari och från och med det så blev mitt rum ett gästrum.
Trots allt så kommer jag sakna huset, jag kommer att sakna att kunna åka hem och ta ett andningspaus från vuxenlivet, umgås med mina småsyskon och dricka rödvin med mamma. Detta kan jag förstås göra i deras nya lägenhet i Uppsala också men det är inte samma sak. Det sitter något bitterljuvt i märstahuset och tanken på att ha lämnat det för sista gången känns minst sagt absurt. Men jag antar att det är så man blir vuxen, genom att släppa taget om barndomen.
Jag minns när han tryckte ner mig på golvet och satte sitt stora knä i min beniga rygg, för att verkligen visa vem som bestämde så utsmyckade han min fastklämda kropp med en handfull fler blåmärken innan mamma hann komma till undsättning och slita bort honom. Jaghadeglömtattplockaurdiskmaskinen.
De skiljde sig och han flyttade ut när jag var sjutton. Efter tio år av terror kände jag mig äntligen trygg i mitt eget hem och vågade låta bli att låsa alla dörrar om mig. Det var en enormt befriande känsla. Jag flyttade hemifrån när jag var 21. Sen att jag har bott hemma någon eller några månader hit och dit mellan lägenheter räknar jag egentligen inte. Jag packade mina väskor och for till värmland tidig Januari och från och med det så blev mitt rum ett gästrum.
Trots allt så kommer jag sakna huset, jag kommer att sakna att kunna åka hem och ta ett andningspaus från vuxenlivet, umgås med mina småsyskon och dricka rödvin med mamma. Detta kan jag förstås göra i deras nya lägenhet i Uppsala också men det är inte samma sak. Det sitter något bitterljuvt i märstahuset och tanken på att ha lämnat det för sista gången känns minst sagt absurt. Men jag antar att det är så man blir vuxen, genom att släppa taget om barndomen.
Noterat
Postat av: nisse
fint skrivet christy...
kommer också ihåg en del från det huset.. alla häng.. glappet..
har exakt samma känsla med mina föräldrars hus.. fasst de iof bor kvar än.. men kan tänka mig..
kram
Postat av: Annapanna
Det gör lite ont i hjärtat när ja läser dina rader. Bra skrivet. Keep up the good work!
Trackback