You kiss my lips, and then it’s done: I’m back on Boogie Street.
Ligger i sängen i söndagskoma och reflekterar lite över veckan som passerat. I fredags var det avtackning på mitt gamla jobb. Jag fick ett par flaskor rött och en massa lyckönskningar. Kan väl inte direkt påstå att min sista arbetsdag var särskilt produktiv men det var väl inte mer än väntat. Eftersom jag kände mig lite hängig och halvförkyld blev det hemmakväll med sambo, vill ju inte riskera att bli sjuk på nya jobbet det första jag gör…
I onsdags var jag på Leonard Cohen med några vänner. Vi började peppa hemma hos Sara L med pizza, rödvin och The Essential-skivan. Konserten var fantastisk. Han var fantastisk. Men tyvärr satt jag och mer eller mindre kokade av ilska under första akten för att vissa människor bara inte kan ta hänsyn. Kanske överdrev jag en aning men jag hade sett fram emot att se Cohen i flera månader och då blir det svårt att ha överseende med människor som stör. Han, en medelålders solarietorsk med backslick satt och visade bilder på sin mobil som han tagit på henne, en överblonderad, plastikopererad kvinna närmare fyrtio. Inte nog med att mobilen bländade mig med hennes halvnakna bilder, hon satt dessutom och skrattade så högt att det överröstade musiken. När första akten var slut bytte jag plats med en kille så jag fick sitta med mitt sällskap. Köpte tyvärr min biljett lite för sent så vi hamnade inte bredvid varandra.
I övrigt var konserten underbar, jag gick runt i ett cohen-rus i flera dagar efteråt. Den enda låten jag saknade var ”The Stranger Song”. Men annars tycker jag han lyckades få med allt. Recensenterna klagade på att han markerade bandet så mycket som att han ville lämna över sin musik, och visst gjorde han det. Han är ju trots allt 74, och även om det fanns kvar att ge så fick man intrycket av att det nog inte skulle bli så många fler turnéer. Jag är tacksam att jag fick chansen att se honom, hans musik ligger väldigt nära hjärtat och det var svårt att inte bli förälskad i den sympatiske, roliga och ödmjuke gamle mannen nere på scenen.
Leonard Cohen: The Stranger Song
I onsdags var jag på Leonard Cohen med några vänner. Vi började peppa hemma hos Sara L med pizza, rödvin och The Essential-skivan. Konserten var fantastisk. Han var fantastisk. Men tyvärr satt jag och mer eller mindre kokade av ilska under första akten för att vissa människor bara inte kan ta hänsyn. Kanske överdrev jag en aning men jag hade sett fram emot att se Cohen i flera månader och då blir det svårt att ha överseende med människor som stör. Han, en medelålders solarietorsk med backslick satt och visade bilder på sin mobil som han tagit på henne, en överblonderad, plastikopererad kvinna närmare fyrtio. Inte nog med att mobilen bländade mig med hennes halvnakna bilder, hon satt dessutom och skrattade så högt att det överröstade musiken. När första akten var slut bytte jag plats med en kille så jag fick sitta med mitt sällskap. Köpte tyvärr min biljett lite för sent så vi hamnade inte bredvid varandra.
I övrigt var konserten underbar, jag gick runt i ett cohen-rus i flera dagar efteråt. Den enda låten jag saknade var ”The Stranger Song”. Men annars tycker jag han lyckades få med allt. Recensenterna klagade på att han markerade bandet så mycket som att han ville lämna över sin musik, och visst gjorde han det. Han är ju trots allt 74, och även om det fanns kvar att ge så fick man intrycket av att det nog inte skulle bli så många fler turnéer. Jag är tacksam att jag fick chansen att se honom, hans musik ligger väldigt nära hjärtat och det var svårt att inte bli förälskad i den sympatiske, roliga och ödmjuke gamle mannen nere på scenen.
Leonard Cohen: The Stranger Song
Noterat
Postat av: Michaela
Trevlig blogg :) Besök gärna min.
Ha en bra vecka!
/M
Trackback